Tibo vågar säga hur det känns

I den mörka granskogen blir Tibos lykta mindre och mindre, tills han vågar säga hur det känns. Då lyser den upp stigen igen.

För barn 3–6 år · 13 min 50 sek

Skapa sagan där ditt barn hörs och synsGratis resten av 2026.

Sagorna bygger på forskning om hur barn lär sig känna igen känslor och bry sig om varandra. Läs om forskningen.

Läs hela sagan

Lyktan tänds i skogen nu. Alla vännerna och du, Pip och Mo och Nell står där.

Lyktskogen. En hjärtsaga från Moodly.

Hej, du! Välkommen till Lyktskogen. I kväll får Lyktskogen en ny kompis. Det är du. Mitt i skogen står Lyktgranen. Där tänds en lykta varje gång någon gör något snällt. Men de små lyktorna som vännerna bär har en hemlighet. Lyssna noga, så kanske du kommer på den själv.

I kväll var det lyktkväll. Då går alla vännerna ut i skogen med var sin liten lykta. Utanför Mos dörr började vännerna samlas. Först kom björnen Mo ut. Mo är störst i hela skogen. Han går långsamt, och han brummar när han tänker. Det luktade varm blåbärssylt från hans kök.

Hmmm. God kväll, allihop.

Sedan kom rävungen Tibo springande. Tibo är snabbast i skogen och hoppar längst av alla. Han hoppade rakt över den stora vattenpölen vid Mos dörr. På ryggen bar han musen Pip.

Nu, nu, nu! Nu börjar lyktkvällen!

Pip är minst av alla och har alltid bråttom. Han brukar ha en röd halsduk runt halsen.

Sist kom igelkotten Nell. Nell går långsamt och tittar noga överallt. Hon ser saker som ingen annan ser.

Hej. Jag är här nu.

Högt uppe i Lyktgranen satt ugglan Ula. Ula säger alltid Hoo, och hon vet nästan allt om skogen.

Hoo. Jag stannar här vid Lyktgranen i kväll och väntar på er.

Mo gav alla vännerna var sin liten lykta. Den sista lyktan gav Mo till dig, som ligger och lyssnar nu. Håll upp handen, så är det din lykta.

Hmmm. Välkommen, lilla vän. Den här lyktan är din.

Nya kompisen! Nu är vi sex!

Välkommen. Jag blir glad när någon ny kommer.

Din lykta lyste bara lite, lite grann. Den var alldeles ny.

Nya kompisen, gå bredvid mig i kväll!

Just då kände Pip efter på sin hals. Där brukade den röda halsduken sitta. Men i kväll var halsduken borta.

Min halsduk! Jag tappade den när vi lekte kurragömma i granskogen i dag! Jag kan inte sova utan min halsduk.

Solen hade redan gått ner bakom träden. Snart skulle det bli helt mörkt.

Hmmm. Vi går till granskogen och letar, innan det blir helt mörkt.

Jag går först! Jag är aldrig rädd.

Men när Tibo sa det, blinkade ljuset i hans lykta.

Tibo, din lykta blinkade!

Lyktan är bara lite trött.

Och lyktan blinkade igen.

Vännerna gick in i granskogen. Där stod granarna tätt, tätt. Grenarna hängde ända ner till marken, och det luktade barr och mossa.

Tibo gick först med sin lykta. Han gick med stora steg och pratade hela tiden.

En gång hoppade jag över stora pölen. Med Pip på ryggen!

Och jag har klättrat högst upp på stora stenen. Ända upp!

Men ljuset i Tibos lykta blev lite mindre. Nu lyste det bara upp stigen en liten bit framför honom.

De gick längre in bland granarna. Stigen blev smalare och smalare. Tibos steg blev mindre.

Och jag … jag gick först in i grottan. Först av alla. Mörkret är inte farligt.

Tibo skrattade. Men skrattet var lite för högt.

Och ljuset i Tibos lykta blev ännu mindre. Nu lyste det bara upp Tibos egna tassar. Hans öron låg platt mot huvudet, och svansen hängde ner.

Tibo, vet du var vi är?

Jag vet var vi är. Det är bara … lite mörkt.

Och nu lyste Tibos lykta nästan ingenting alls. Bara en liten, liten prick.

För Tibo var rädd. Han var rädd för att han inte längre såg stigen. Hans hjärta slog fort, fort. Men han sa ingenting om det. Han hade ju sagt att han aldrig var rädd för nånting.

Vännernas små lyktor räckte inte till. Ingen såg stigen. Ingen såg halsduken.

Jag ser ingenting. Var är vi?

Hmmm. Jag är här. Vi står stilla tillsammans.

Mitt i den mörka granskogen blev det alldeles tyst. Då gjorde du något modigt. Med handen på hjärtat, som slog fort, sa du högt: ”Jag blir rädd när vi inte ser stigen.”

Och då lyste din lykta upp. Den lyste starkt och varmt, runt omkring dig.

Titta! Din lykta lyser!

Tibo tittade på din lykta. Sedan tittade han på sin egen lykta, som nästan inte lyste alls.

Men om jag säger att jag är rädd … då är jag ju inte stark längre.

Du gick fram till Tibo och sa så här. ”Om du säger det, kan vi hjälpa dig. Då är ingen rädd alldeles ensam. Och det är svårast att säga. Därför är det modigast.”

Hmmm. Vi är här, Tibo. Allihop.

Tibo var tyst en liten stund. Sedan lade han tassen på hjärtat.

Jag är rädd.

Då tändes Tibos lykta på nytt. Nu var Tibos lykta den ljusaste av alla lyktorna. Ljuset lyste upp granarna, mossan och hela stigen.

Det känns … bättre nu. Nu ser vi ju stigen.

Tibo, du sa det! Det var modigt!

När du sa det, vågade jag också. Nu vågar jag säga saker.

Tibo höll fram tassen, och du tog den.

Men du sa det först, nya kompisen. Det var du som tände ljuset.

Ja, det var du som ligger och lyssnar nu.

Där! Något rött på grenen, bredvid stigen!

Min halsduk!

Pip sprang fram och hämtade sin röda halsduk från grenen.

Tibo, det var därför din lykta blinkade! Den blev mindre varje gång du låtsades. Och den lyste upp när du sa som det var: Jag är rädd!

Där på stigen lade Mo sin stora tass på hjärtat.

Hmmm. Jag blev också lite rädd här, när vi inte såg stigen.

Och då lyste Mos lykta också upp.

Hmmm. Så är det i Lyktskogen. När man säger hur man känner, blir det ljust.

Jag blev också rädd när vi inte såg stigen.

Jag med!

En efter en lyste lyktorna upp. Men ljusast av alla lyste Tibos lykta. Tibo höll upp den högt, och den lyste upp hela stigen hem för allihop.

Lyktan i Lyktgranen tändes för att du hjälpte Tibo att säga hur det kändes. Tibo hade varit rädd i granskogen när ingen såg stigen. När du sa det först, vågade han också.

Nu gick vännerna hem genom granskogen.

Hmmm. Vill du åka på min rygg, Tibo? Jag tänkte att du kanske är trött efter allt letande.

Tibo klättrade upp på Mos stora rygg. Och Pip klättrade upp på Tibos rygg. Mo bar Tibo, och Tibo bar Pip. Tibos lykta lyste upp stigen för alla.

Tibo … berätta om något tufft du har gjort.

I kväll blev jag rädd. Men jag sa det, och då blev det mindre. Det var det modigaste jag har gjort.

Och vi har fått världens bästa nya kompis.

Sedan sa musen inget mer. Han hade somnat på Tibos rygg, med den röda halsduken under nosen.

Granarna blev glesare, och snart såg vännerna Mos dörr. Högt uppe i Lyktgranen satt Ula och väntade.

Hoo. Välkomna hem.

Nu var det mörkt i hela skogen, men lyktorna lyste lugnt.

Hoo. Mörkret är skogens täcke. Det bäddar in hela skogen, så att alla kan vila. Och jag ser fint i mörkret, så jag tittar efter er medan ni sover.

Du ligger också under ett täcke nu, mjukt och varmt.

Vid Mos dörr satte sig vännerna i det mjuka gräset. Alla ställde sina lyktor i en ring. Lyktorna lyste lugnt och gult.

När man säger hur man känner, blir det ljust.

Hoppas du kommer tillbaka till Lyktskogen snart. Vi vill lära känna dig ännu bättre.

Hmmm. Nu vilar vi här en stund.

Nu tänds lyktorna i skogen. En efter en. I kväll var Tibo rädd inne i granskogen, för att det var så mörkt mellan granarna att ingen såg stigen. Men när du sa att det är modigast att säga det, då vågade Tibo säga det. Och då lyste hans lykta upp hela stigen, och han blev inte lika rädd längre. Det var fint gjort av dig. Nu tar Mo ett stort, lugnt andetag. Vill du andas med? In … och ut. Och Mo lägger tassen på täcket.

Godnatt, lilla vän. Lyktan lyser för dig, hela natten.

Prata om sagan

Vem kan du berätta för när det känns läskigt?