Ekorren är rädd för Mo

Mo övar på att ge ekorren den plats hon behöver, och sitter kvar på sin sida av filten.

För barn 3–6 år · 5 min 41 sek

Skapa sagan där ditt barn hörs och syns · Gratis i höst.

Sagorna bygger på forskning om hur barn lär sig känna igen känslor och bry sig om varandra. Läs om forskningen.

Läs hela sagan

Lyktan tänds i skogen nu. Alla vännerna och du, Pip och Mo och Nell står där.

Lyktskogen, en hjärtsaga från Moodly.

Hej du. I kväll bredde björnen Mo ut en filt i gläntan. Pip kom med kottar. Vid tallen satt den lilla ekorren, hon som var ny i skogen. Mo och ekorren hade nästan aldrig pratat med varandra.

Mo reste sig för att hälsa. Ekorren tryckte sig mot stammen. Hennes svans täckte nästan hela ansiktet. Bakom svansen hördes en tunn röst.

Kom inte hit.

Mo stannade. Han blev lite ledsen inuti, för hon var rädd för honom. Men han förstod att hon behövde mer plats. Han backade och satte sig vid filtens bortre hörn. Mo sa mjukt:

Hmmm. Jag stannar här.

Ekorren kikade fram.

Du är så stor.

Mm. Jag vet att jag är ganska stor. Men jag kan sitta väldigt stilla.

Mo lät tassarna vila i knät. Vägen till tallen var fri.

Du gick fram och satte dig vid filtkanten, en bit från ekorren. Ekorren tittade ner på sina tassar och viskade:

Jag är fortfarande rädd för Mo.

Du svarade mjukt: ”Jag kan sitta kvar här.”

Ekorren nickade. Lyktan tändes för att du var med ekorren. Ekorren hade varit rädd för Mo, för han var så stor. Men du satte dig en bit ifrån henne och stannade kvar, medan Mo satt långt bort. Då kände hon sig mindre ensam, även om hon fortfarande var rädd.

På filten byggde Pip ett torn. Pip la på en kotte till och sa:

Nu är tornet högre än jag!

Tornet välte. Pip tittade på högen.

Nu är tornet bredare än jag.

Mo småskrattade. Bakom ekorrens svans hördes ett litet fniss.

Efter en stund satte sig ekorren vid filtkanten, bredvid dig. Hon la tre kottar på rad. Mo satt kvar långt bort.

Då tog vinden tag i hans hörn av filten. Filten lyfte, och ekorrens kottar började rulla. Mo la ner sin stora tass på hörnet. Filten blev stilla. Kottarna stannade.

Lyktan tändes för att Mo hjälpte ekorren. Ekorren hade varit rädd för hans stora tassar. Men Mo höll filten stilla med en tass, så att hennes kottar inte rullade iväg. Då blev ekorren lite mindre rädd när hon såg vad tassen kunde göra.

Ekorren tittade på tassen. Sedan la hon kottarna på rad igen. Vinden blåste. Kottarna låg kvar.

När vinden lagt sig satt Mo kvar. Ekorren tog en kotte och gick själv några steg närmare Mo. Hon stannade med gott om plats mellan dem. Ekorren frågade:

Kan du sitta kvar där du sitter, Mo?

Mo nickade.

Hmmm. Precis här?

Ja.

Hon satte sig och rullade kotten till honom. Mo rullade den tillbaka, långsamt. Kotten rullade fram och tillbaka.

Ekorren vilade tassarna på kotten och tittade upp på Mo.

Du är jättestor. Och du sitter så stilla.

Hmmm. Det är bra att sitta still ibland.

Ekorren log. Pip gäspade bredvid sin breda kotthög. Mo sa lågt:

Nästa gång kan vi bygga en kottbåt.

Prata om sagan

Vad kan du göra när någon vill ha lite mer plats?