Mo och den första lyktan

Mo övar på att sitta hos någon som är rädd, och då tänds den första lyktan.

För barn 3–6 år · 8 min 6 sek

Skapa sagan där ditt barn hörs och syns · Gratis i höst.

Sagorna bygger på forskning om hur barn lär sig känna igen känslor och bry sig om varandra. Läs om forskningen.

Läs hela sagan

Lyktan tänds i skogen nu. Alla vännerna och du, Pip och Mo och Nell står där.

Lyktskogen, en hjärtsaga från Moodly.

Hej du. Välkommen till skogen där lyktorna lyser. I kväll ska vi upp på en kulle, högst upp, där man ser hela skogen. Mo och Pip sitter redan där. Och de har sparat en plats åt dig.

Det hade nästan blivit mörkt. Högst upp på kullen, utanför sin grotta, satt björnen Mo i sin gröna kofta. Och mot hans mage låg musen Pip, varm och sömnig.

Nere i skogen lyste lyktorna i alla hem. Hos igelkotten Nell, hos räven Tibo och högt uppe hos ugglan Ula. Små gula ljus i mörkret.

Vid Mos dörr hängde en gammal grön lykta med ett stickat snöre. Den allra äldsta.

Mo? Vem tände den allra första lyktan?

Hmmm. Det är den där, vid min dörr. Vill du höra hur den tändes första gången?

Ja, berätta!

För länge sedan fanns det inga lyktor i skogen. När solen gick ner blev det kolsvart. Så svart att man inte ens såg sina egna tassar.

De små i skogen var rädda för mörkret. Jag ville så gärna att alla skulle känna sig trygga i skogen. Men de bodde i många hem, över hela skogen. Och jag kunde inte vara hos alla på en gång.

Då tänkte jag: tänk om jag gör ett ljus här uppe på kullen. Ett ljus som alla kan se från sina sängar. Då vet de att jag finns här, fast jag inte är hos dem.

Så jag gick ner till bäcken och hämtade mjuk, kall lera.

Jag knådade den länge. Och så formade jag lyktan som en droppe. Precis som dropparna som glittrar i bäcken när solen skiner på dem.

Jag brände den i ugnen tills den blev hård och grön som mossa. Mitt i satte jag ett hjärta av bärnsten, gult som honung. Högst upp gjorde jag ett litet hål.

Men jag hade inget snöre att hänga den i. Så jag drog en lång tråd ur min gröna kofta.

Ur din kofta? Den du har på dig nu?

Just den. Jag knöt tråden runt lyktan, som en liten halsduk med en rosett.

Sedan hängde jag upp den på kroken vid dörren. Och så väntade jag på att den skulle tändas.

Men ingenting hände.

Så jag blåste på den.

Ingenting. Så jag sjöng för den.

Lys, lilla lykta, lys …

Mo! Det låter som en ko!

Hmmm. Lyktan tyckte nog likadant, för den lyste inte ett dugg. Så jag höll den nära glöden i spisen. Så nära att jag nästan brände nosen.

Stackars Mo!

Men lyktans hjärta var lika mörkt ändå.

Då tänkte jag: om jag inte kan vara hos alla, så kan jag i alla fall vara hos någon. Så jag tog den mörka lyktan och gick ner till bäcken. Jag gick alldeles tyst, för att inte väcka någon.

Vid bäcken stod en gammal känga. I kängan bodde en musfamilj. Hela familjen sov i en hög, tätt intill varandra. Men den allra minsta musen hade vaknat. Det var så mörkt att musen inte såg någonting. Och jag hörde att den lilla musen grät lite.

Så jag satte mig utanför kängan och brummade. Ett lågt, mjukt brum, så att den lilla musen skulle höra att någon var där.

Då stack musen ut sin lilla nos.

Mo? Är det du?

Det är jag, sa jag. Jag kom ner för att du inte skulle vara ensam i mörkret.

Musen kröp fram och lade sig alldeles intill mig. Jag brummade lite till. Efter en stund slutade musen att gråta.

Jag är glad att du är här. Nu är jag inte lika rädd för mörkret.

Och så lade den lilla musen sin tass i min stora tass. Precis på lyktans hjärta.

Och lyktans hjärta tändes. Varmt och gyllene, mitt i mörkret.

Ååh.

Uppe på kullen satte sig Pip upp och tittade på Mo med stora ögon.

Mo … det var ju jag! Jag minns att du brummade utanför kängan.

Ja, det var du, Pip.

Då förstod jag varför lyktan ville lysa. Det var inte elden och inte sången. Den tändes för att någon var snäll mot någon annan. Jag tänkte att om jag satt hos dig, så kanske det kändes lite bättre. Att du inte skulle vara lika rädd för mörkret.

Det gjorde det.

Och jag blev så varm i hela kroppen. Sedan den natten har jag en vän. Vi hör ihop, du och jag, lilla Pip.

Mo och Pip gjorde lyktor till alla hem i skogen. Och varje gång någon var snäll mot någon annan, så tändes en till. Nell frös, och Ula lade sin vinge om henne, så att hon blev varm. Pling. Tibo var hungrig, och Nell gav honom sina blåbär. Pling.

Lykta efter lykta. Till sist lyste hela skogen.

Och jag var den lilla tassen.

Hmmm. Och jag var den stora.

Och du. Nu ska du också få tända en lykta.

Ta handen som är nära dig, precis som Pip håller i min tass. Och är du ensam just nu, så kan du krama din egen hand. Det fungerar också.

Nu ska ni få lära er Pips och min hemliga handkram. Krama handen tre gånger. Det betyder: vi hör ihop, du och jag.

Ett …

Två …

Tre!

Hmmm. Nu lyser er lykta.

Och lyssnar du helt själv, så kramade jag din hand nyss. Tre gånger.

Jag också!

Handkramen kan ni använda när ni vill. Vid läggdags, när någon ska iväg, eller bara för att.

Nu ska jag tända min lykta här på kullen. Jag tänker på alla de små i skogen, och på att vi alla hör ihop. Då lyser den, så att de kan se den från sina sängar.

Godnatt, Mo.

Godnatt, lilla Pip.

Och godnatt, du. Tack för att du satt här med oss i kväll.

En rad till dig som är vuxen: alla sagor kan bli personliga med ditt barns namn. Prova gratis på lyktskogen.se.

Prata om sagan

Vad gjorde Mo för att musen skulle få sällskap i mörkret?